Brev till dig som vill försvara Sverige från islamisering.

Jag gick just omkring och funderade över hur lika vi på bägge sidor uppfattar vår samtid.
Bägge sidor är rädda för det vi upplever som en växande ondska.
En ondska som kommer äta upp och skita ut det vi i vårt land byggt upp under generationer.
En växande oro driver oss att göra det vi anser vara rätt. Att värna och utveckla det som är fint.

Att vi, på det viset, är så lika är anledningen att vi aldrig möts.
Man varken kan eller bör kompromissa i kampen för ljuset. För vi vet att det är i skymningen skuggorna växer.
Men skillnaderna då?
Det finns ju också det som skiljer oss åt.
Det som får vår meningsmotståndare att representera natten. Mörkret och just den ondskan vi fruktar.
I mitt fall är det den förkärlek för hur ni, jag säger “ni” men tänker ändå att det inte missuppfattas, utan åthävor är beredda att åsamka oskyldiga människor och barn lidande och förödmjuka dem. Inte på grund av någon annan anledning än att de fötts.
För att beskydda det ni värnar drar ni er inte för att kränka dessa människor och neka dem det skydd och den trygghet de önskar, och enligt “oss” förtjänar.
Vi, eller i alla fall jag, upplever att er kamp är hänsynslös och att ni slår på tok för brett.
Ni räds de våldsamma och bakåtsträvande fundamentalisterna men ni slår därför mot alla. Ni vill skydda oss mot ondskan genom att säga “nej” till barn som söker hjälp när de flytt från den ondska ni upplever växande.
Utan att tveka vill ni skicka dessa människor, män, kvinnor och barn, tillbaka till en del av världen där mörkret täcker allt. Flyktingläger där sjukdomar, hunger och våld härskar.
Till att hungriga sova i tält de kallaste nätter.

Jag upplever ert “ljus” som ett kallt och hårt alternativ. Som ett blinkande lysrör i en bläcksvart källare.
Ett kallt och egoistiskt sken där inte alla får plats.
Ett ljus, hårt och ständigt surrande av osäkerhet, som allt för ofta låter mörkret ta över.
Någon eller några försvinner varenda gång det slocknar.
Och i detta förtvinande ljus är ni noga med att stå i mitten.
Ni skriker “nej!” Och “mitt” så snart något rör sig i skuggan. För ert ljus är ett rädslans och egoismens ljus. Allt okänt är ett hot. Ingen förtjänar en hjälpande hand. Ljuset räcker inte till.
Och det är den som står längst ut i flocken som slår hårdast. Den som är räddast.
Ert ljus är inte mitt.
Ert ljus är bara ert.
Jag söker ett annat, varmare och mer permanent ljus.
Ett fönster som släpper in solen.
En dörr ut i dagen.
Söker ett allas ljus som kan skingra mörkret.
Ett ljus vi njuter och söker tillsammans. Och i vårt sökande famlar vi måhända genom samtidens mörker men vi gör det hand i hand.
Tillsammans.